Tårtan –en hund utöver det vanliga!

En sak jag lärt mig det gångna året är hur det är när man måste inse att en av ens hundar faktiskt är i behov av att få en ny flock att måna om. Så var det för mig och min älskade Tårtan som hade tagit på sig polisrollen i flocken på ett alltför påtagligt sätt. Tro nu inte att Tårtan var ett monster! Nej, det är den mest ljuvliga lilla varelse man kan tänka sig, men hon var med människor hellre än med hundar och på något sätt kände hon sig nog både klyftigare och lite mera värdig än "gemene hund".

Redan som femveckors valp bestämde hon sig för att hon var "mattes hund" och förblev vid min sida tills hon fick ett nytt hem….
….för mitt i bedrövelsen med att vara tvungen att flytta på antingen Tårtan eller alla andra hundar i flocken, så fann vi ett avtalspensionerat par nere i Götene samhälle. Paret hade haft norfolkterrier tidigare och ville helst inte ha en valp. Vad passar då bättre än ett 100%igt charmtroll, med nos för det roliga och ämne inom både lydnad och agility?

Alla var överens om att faktiskt inget kunde passa bättre och paret Anitha och Roger föll självklart som furor för Tårtan och hennes oemotståndliga personlighet.Flytten gick av stapeln och den lilla hunden fann sig väl tillrätta. Att jag grät och inte kunde äta ordentligt på flera veckor är en annan historia….

Efter en tid bestämdes att Tårtan skulle flyttas över på alla papper till den nya familjen, och vi träffades på neutral plats för att göra upp alla detaljer. Platsen blev naturligtvis på det lokala caféet som även är Tårtans sponsor inom agilityn. Husse Roger kunde vid tillfället knappt röra sig för han hade ramlat ner från en stol vid ett halnings-hissnings-moment av jubilerande svägerskas flagga! Rygg och rumpa var alldeles blåsvart! Men jag och Anitha servade glatt med bakelse och kaffe. Allt var väl.
Snart började dock Tårtan att bete sig mycket underligt!! Redan från dag 1 i den nya flocken hade Tårtan funnit en riktig promenadkompis i Roger och njöt för fulla drag av att patrullera Götenes gator och rekreationsspår. Husse är pensionerad polis -vilket passade Tårtan alldeles utmärkt!
Nu började hon däremot spjärna emot när det vankades promenad -med husse. Matte Anitha gick hon glatt med. Hon hade tidigare inte brytt sig särskilt om att Anitha försvann på småärenden, men nu började hon att ligga under hallbyrån tills matte kom tillbaka. Husse ville hon inte vara med!
Nästa fas blev att hon började kräkas allt som oftast. Sedan ville hon inte äta. Och till slut såg hon bara olycklig och sjuk ut på sina ögon. Veterinär uppsöktes och hunden remitterades till djursjukhuset. Personalen såg genast att hunden var mycket sjuk, och nu skulle man ta reda på orsaken. Man tog alla möjliga sorters blodprov. Inget fel på det blodet inte. Återbesök med ultraljud blev det sedan. Tårtan hade bara friska och fina organ i sin lilla kropp! Så vad var då fel med hunden!!???
Lösningen kom en dag strax därpå. Husse Roger fick åka till sjukhus. Han hade svårt att hålla i besticken när han åt, han hade svårt med balansen och hela hans kropp "drog åt vänster". Vid sitt flaggstångs-uppdrag månader tidigare hade han slagit i huvudet och fått blödningar på båda sidor av hjärnan. Dessa blödningar tryckte nu på nerver som påverkade balans och koordination! Detta hade Tårtan känt av på ett mycket tidigt stadium och helt enkelt mått otroligt dåligt för att hennes husse var sjuk. Att hon inte ville gå ut på promenad med honom är självklart under givna fakta. Hon kunde ju inte ta ansvar för sin husse som hon upplevde som en tickande bomb! Hon hade blivit sympatisjuk och mådde dåligt över husses tillstånd! Roger opererades på Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg och när han kom hem igen låg Tårtan hos honom i sängen hela dagarna. För nu skulle husse bli bra igen!

Nu, ytterligare månader senare, är Roger och Tårtan återigen ett oslagbart team när det gäller både promenader och annat bus. När kopplet kommer fram skriker hunden av glädje! För Roger har Tårtan betytt otroligt mycket under rehabiliteringen. En oförställd glädje och åtskilliga noffepussar har gjort hans arbete att bearbeta den senaste tidens händelser lättare. Vi vet ju alla hur noffehumor fungerar -läkande och välgörande på alla sätt. Tårtan har gjort att Roger inte tappat gnistan utan har kommit ut i alla väder och fått assistera henne på sina polisiära uppdrag i åkerkanter och diken….
När man tänker på detta händelseförlopp och den lilla röda hundens reaktion på vad som hände i husses kropp -utan att HAN ens var medveten om problemet - så förstår man det här med assistanshundar på ett helt annat sätt. Det känns självklart med hundar som kan indikera förestående epilepsianfall, sjunkande blodsockervärde och liknande.
För mig som Tårtans uppfödare och bästa vän under hennes första två år betyder hela historien att jag hade rätt. Tårtan är helt klart en hund utöver det vanliga! Nu fortsätter arbetet för Tårtan att hålla husse glad och vid god vigör medan husse fortsätter att behandla Tårtan som den lilla prinsessa hon är helt övertygad om att hon är!
/Anna-Karin Gagnemyr
med tillstånd av Husse Roger och Matte Anitha

*********************************************************

	Katten, råttan och norfolkterrierna Det var en solig dag i somras. Hilda hade sin första kull valpar och dessa var nu så stora att Hilda stundvis lämnade dem för att hänga med de andra hundarna i svängarna runt tomten. Katten Ester kom springande tvärs över gräsmattan med svansen misstänkt högt. Hon hade en död mus i munnen och sprang in i syrenhäcken med förhoppning om att i lugn och ro smaska i sig sitt byte. Ha!! Hon borde veta bättre efter sex år med det här gänget! Något snopen förmodar jag att hon blev, om hon ens hann reagera, för som skjutna ur kanoner från andra sidan tomten var noffarna plötsligt inne i buskaget och i nästa ögonblick kom Hilda hade t igen med musen i mun. Hon var riktigt snabb, nu
för resten av gänget var fortfarande kvar där inne och letade efter musen… I detta ögonblick fick även jag (!!!) fart, och överraskade Hilda så till den milda grad att hon släppte musen! Nu kom resten av gänget farande och ALLA såg musen som jag höll i handen - högt ovanför huvudet (för noffar kan hoppa!!). Jag lyckades få med mig gänget genom grinden, stängde denna och klev sedan över staketet med siktet inställt på hagen utanför staketet, fortfarande hållande musen ganska högt. Långt ut skulle jag kasta….. Men vad jag glömt i min glädje över att ha lurat in gänget bakom staketet, var att Hilda ärvt sin fars talang att klättra utmed och över staket… Vem var det nu som blev snopen tror ni och lätt äcklad när Hilda kom flygande genom luften, roffade åt sig musen och svalde den med svans och allt… Den kvällen tillbringade jag framför valplådan, stirrande på Hilda, följde hennes minsta rörelse (vilket i och för sig inte var särskilt svårt eftersom hon nöjd och belåten sov hela kvällen). För OM Hilda skulle kräkas upp musen ville jag inte att valparna skulle ta del av innehållet… En dum tanke förstås… för vilken noffe skulle ens unna sina valpar att ta del av en sån godsak som man kämpat så för och till sist vunnit striden om…. Ett halvår senare… Vinter och kyla är inget som min katt Ester är förtjust i. Hon ligger inne mest hela dagarna, uttråkad. Ibland tar hon en sväng över gräsmattan på lagom avstånd från noffarna och tillräckligt retligt för att de ska jaga in henne i snickarboden. Lagom motion tydligen, för därefter går hon in och sover i min säng. Nu har det varit milt i några dagar och då är det tydligen bra jaktväder. Igår lämnade hon kvar rester av vad jag tror var en mus eller råtta på altan… för jag hittade Vera 6 månader ivrigt tuggande på något, som hon inte ville visa - å då måste det ju vara något äckligt förstås! Min katt har en egen entré via klädkammarfönstret och därifrån kattlucka in i hallen. De två yngre noffeflickorna tar sig med lätthet igenom denna lucka (bantning gör susen)! Idag hördes ett rysligt liv inifrån klädkammaren. Katten satt på golvet och stirrade som hypnotiserad in under en av hyllorna, medan de två noffeflickorna röjde bland allt som kom i deras väg… Det var musjakt igen… Gissa om jag fick slita för att få ut de två envisa noffarna, som snabbt hann tillbaka innan dörren ens var stängd. Min förhoppning var att om katten fick lugn och ro skulle hon fånga sin mus. Till sist lyckades jag stänga dörren, men envist satt noffarna utanför kattluckan och slog på denna, tills mitt tålamod tröt. De fick gå ut! En stund senare såg jag Ester ute på tomten och i klädkammaren fanns då bara några inälvor kvar efter musen. Äckligt? Jaaaa! Men då var i alla fall musen död! Tömma råttfällor gör man i det här huset endast när noffarna är utomhus. Att kräla på golvet och försöka nå fällorna under skåp och sen ta hand om dess innehåll tar lite tid - det är ingen av mina favoritsysslor - och tid är inget man har gott om i det läget med noffar omkring sig… De är utan tvekan råttjägare! Boel Nilsson 2006

*******************************************************

En stund i en noffeägares liv…

Det är inte alltid jag älskar mina norfolkterrier… det händer faktiskt att jag stundvis önskar dem dit pepparn växer…
Just så var det i förrgår… Dagen hade - som de gör ibland - börjat med att det mesta gick snett, jag hade lite mer ont i kroppen än vanligt, det var minusgrader och en mörk o kulen dag, trots snön som täckte marken. Vinterdäcken skulle på med hjälp av en granne och jag skulle ut i garaget för att lägga in dem i bilen. Colin var på utsidan av staketet, han har "tagit över" efter Julle och är numer den som "hjälper till" där utanför.
Något långsam i mina rörelser öppnade jag grinden som fastnat, o medan jag trycker på den lite, far tre superglada noffeflickor ut genom grinden: Nellie, Vera o Dana. Grinden mot världen hade öppnats för dem!!! Colin är ju inte den som bangar så han följde glatt med de tre tjejerna som försvann som raketer ner för backen mot stallet… ett och annat väldigt fult ord dök nu upp i min hjärna… men fortfarande relativt lugn visslar jag och lika glada kommer de fyra tillbaka upp för backen för att snabbt springa förbi mig o skingras åt alla håll, vända och åter igen rusa ner för backen… Något lite argare visslar jag igen och de fyra gör om samma sak, men nu var jag beredd (ha, ha…) och försöker greppa första bästa hund som susar förbi… Inte en chans! De såg väl blixtarna i mina ögon och åter igen försvann de förbi mig för att strax komma tillbaka och än en gång flyga iväg nerför backen. Så här höll det på en bra stund… och då var de fula orden inte längre bara inne i mitt huvud utan högljutt spreds de med vinden genom byn… jag hoppas att grannarna var långt borta… Efter ett flertal "resor" upp och ner för backen lyckades jag så småningom fånga in Dana - som inte alls förstod min ilska för HON hade ju haft jätte roligt!!! Ytterligare en stund senare fångades Vera in men Nellie hon hade siktet inne på en katt nere vid stallet och skällde som bara en stollig noffe kan, det lät ju kul tyckte Colin som annars var näst intill infångad - och så rusade han iväg till Nellie. Nu var måttet rågat! Jag hade ingen som helst lust att med kryckor ta mig ner till stallet utan det blev bilen. Och efter några vändor utmed stallet fick jag med några väl valda ord tag i Nellie, som hunnit förse sig med en smärre doft av kattskit… efter mycket om och men lyckades mina ansträngningar och även Colin kunde fångas in - även han försedd med den nya parfymen…. "Stinking Cat"…
Jag undrar hur många grannar som stod o kikade bakom gardinen… deras eftermiddag måtte i så fall varit underhållande… Efter en stund av dylik "underhållning" det är liksom då jag önskar mina noffar långt, långt bort… ungefär dit pepparn växer… Men som tur é är det ju alltid en ny dag imorgon…
Boel Nilsson
2006

**********************************************************