Norfolkterriern - full av energi och livsglädje
En av de minsta terrrierraserna men en demon för sin storlek - så uttrycktes det tidigare i rasstandarden. Men även om "demon" bytts ut mot det mildare "baddare" har inte rasens karaktär ändrats - en liten kompakt kropp fylld av gott humör.
Text: Irene Samuelsson
Hur blev rasen till?
Ta några tikar av foxterriertyp, en trumpingtonterrier, en liten glen
of imaal, en helvit tik vid namn Ninety som påstods vara en blandning
av dandie dinmont och släthårig foxterrier, para samtliga dessa
tikar med hanhunden Rags och voilà lir, där har du början
till rasen norfolkterrier.
Rags, som hade en mamma av rasen aberdeen terrier (blev sedermera skotsk
terrier) och en trumpingtonterrierpappa, påstods lämna enbart röda
valpar.
Som om denna blandning inte var nog lär det finnas flera andra terrierraser
som korsats in för att bidra med önskvärda förändringar
hos den lilla röda terriern. Ja, t.o.m. strävhårig tax nämns
bland anfäderna!
Kanske är det då inte konstigt att det i kullarna fortfarande är
vanligt med en viss spridning i exteriören.
En blev två
Även innan rasen 1932 erkändes av engelska kennelklubben hade uppfödarna
hållit de hängörade och de med upprättstående öron
åtskiljda i avelsarbetet och det är mera än öronen som
skiljer de båda varianterna åt. 1964 separerades norwich och norfolk
i två raser och har sedan dess allt mer skiljt sig åt i såväl
exteriör som temperament. Än idag kan norfolkterriern få problem
med alltför "lätta" öron och någon enstaka
gång kan en individ få ståndöron, även om det
är sällsynt.
Vad används de till?
Kring sekelskiftet blev de små röda terrierna populära både
som sällskapshundar, bl.a. hos studenterna i Cambridge, och som duktiga
gårdsterrier. Råttor, möss och kaniner var jaktbytet och
hela "pack" av dessa effektiva skadedjursutrotare användes.
Ännu i våra dagar vet de flesta norfolkterrier, som ges tillfälle,
hur man effektivt avlivar en råtta eller en mus. I flock kan de bli
nog så blodtörstiga och våga sig på betydligt större
byten än så.
Men att de uppskattades som sällskap av studenterna visar också
att de gentemot människor redan på den tiden var öppna och
sociala och alldeles säkert njöt av tillvaron på universiteten.
Just uppdraget som sällskapshund är det som norfolkterriern behållit
och förfinat. Där skulle det nog bli doktorsgrad om de stannat kvar
i universitetsvärlden!
Rasen i Sverige
Till Sverige kom det första exemplaret av rasen med hjälp av Ann-Marie
Hammarlund, kennel Dallas. Året var 1964 och tiken Colonsay Punk var
dräktig. Det ledde till registrering av två norfolkterrier det
året. En av valparna, Dallas Nickel Note, och den engelska importen
Ickworth Anita blev stamtikar i Elisabeth Matells uppfödning. Tillsammans
med importer från engelska kennel Nanfan utgjorde de starten för
Elisabeth Matells kennel Cracknor.
Den andra uppfödaren som satte rasen norfolkterrier på Sverigekartan var Ylva Braunerhjelm, kanske främst känd för sina golden retriever med kennelnamnet Sandemar. Även Ylva Braunerhjelm hämtade det mesta av sitt avelsmaterial från de engelska kennlarna Nanfan och Ickworth och producerade ett stort antal champions under den tid hon var aktiv som uppfödare av rasen.
Det var alltså välkända engelska kennlar som försåg
oss med de första norfolkterrierna, förutom de ovan nämnda
också kennel Ragus. Under 80-talet och framåt har ett antal svenska
kennlar, med kennel Guestling som den dominerande, tagit sig an rasen på
ett mycket framgångsrikt sätt. Vissa har också fortsatt att
hämta avelsmaterial från engelska kennlar, och då främst
från kennel Jaeva. Under senare år har den tyska kenneln Allright
exporterat flera inflytelserika avelshundar till svenska uppfödare.
För den som följt norfolkterriern på utställning under en längre tid är det tydligt att black-and-tanfärgen blivit alltmer vanligt förekommande. De första valparna med den färgen föddes 1969 och de första åren var färgen ganska sällsynt. Nu är den vanligt förekommande och det kan t.o.m. vara svårt att hitta en dominant röd avelshane.
Vad står det i standarden?
I rasstandarden beskrivs norfolken som en liten, låg, livlig hund av
kompakt modell. Konstitutionen är robust med god massa och benstomme.
"Ärofulla ärr från hederligt arbete skall inte läggas
hunden till last" står det också, men det säger nog
mera om norfolkens historiska användningsområde än nutidens.
Vad gäller temperamentet betonas vikten av att rasen inte får vara
grälsjuk utan skall visa en glad och öppen attityd. Vaken och orädd
är en bra beskrivning av en rastypisk norfolk.
Pälsen skall vara hård och sträv och kräver trimning
några gånger per år. En normalt händig person klarar
det på egen hand. Alla nyanser av rött, vetefärg, black and
tan och grizzle är tillåtna. Idealhöjden är 25-26 cm
och vikten 6 - 8 kg.
Att leva med en Norfolkterrier
Livet med en norfolkterrier kan vara händelserikt. De hänger gärna
med på det mesta och många är de uppfödare som kan berätta
om valpar som placerats i de mest ovanliga miljöer och snabbt acklimatiserat
sig.
Rasen har en behändig storlek och medförs enkelt i alla sammanhang.
Viltspår (det finns champion), agility, freestyle, lydnad och jordfräs,
rollerna är många och "noffen" fyller dem alla.
Den välutvecklade sociala intelligensen gör sig alltid påmind,
även om rasen precis som alla andra hundar behöver miljötränas
och fostras. En fast hand är inte fel, för även om storleken
är liten är den "en demon för sin storlek", som det
tidigare stod i standarden. En "noffe" kan ta över i familjen
om man inte är uppmärksam. Det gäller alltså att inta
ledarposition och på köpet får man en härlig liten kompis
som verkligen förgyller tillvaron.
Rasen har många små egenheter för sig som är lätta
att känna igen. "Lårsittning" är "noffens"
speciella sätt att sitta - lite på sned på höften och
ofta med det andra bakbenet utsträckt. Att stå med ena frambenet
upp i luften visar att hunden är på alerten, redo för vad
det vara månde! Många "noffar" pratar och har allehanda
ljud för sig; det gurglar och morrar och låter, ja det finns sådana
som t.o.m. jamar som en katt!
Det är lätt att föra ett resonemang med en norfolkterrier,
de svarar oftast och man kan tolka in det som bäst passar i svaret.
Norfolken till vardags
Lka uppskattad som en BIS-vinnare är den lilla rufsiga terriern som med
liv och lust deltar i barnens lekar eller placerad framför TV:n följer
alla djurprogram med största intresse.
Tillsammans med en norfolkterrier finns inga tråkiga stunder. De sprider
trivsel omkring sig och hittar på hyss som det är omöjligt
att bli arg över.
Det är så sant som det är sagt, att "noffarna" är som jordnötter, det räcker inte med en. Många är de norfolkägare som känner att de vill ha en till, när de väl fått "smak" för rasen. Oftast fungerar norfolken väl i grupp, men det förtjänar att återigen påpeka vikten av att visa vem som är flockens ledare.
Att tänka på
Problem då? Inga kända rasbundna sjukdomar finns. Ansvarskännande
uppfödare ögonlyser för att kontrollera att katarakt inte förekommer
och tack vare det vet vi att det inte är något problem.
Aptiten däremot, den får varje norfolkägare föra en livslång
kamp emot. Matlusten är minst sagt strålande och allt anses ätbart.
En så liten hund kräver inte mycket mat och förstår
inte ägaren i tid hur lite som krävs, kommer övervikten som
ett brev på posten. Bantning är precis som för människor
mycket svårare att klara av.
En terrierpäls är en trimpäls och man måste vara medveten om att kan/vill man inte lära sig själv måste kontakt etableras med en duktig trimmare. Klippning är förbjuden, här gäller gammalt hedervärt handarbete. Tre trimningar om året är ett minimum, oftare om man vill ha en ständigt prydlig hund.
Hos en norfolk är intellektet rörligt och reaktionsförmågan
snabb, vilket kan försätta den lilla hunden i farliga situationer.
Allt för många norfolk har mött döden under en bil när
de hastigt rusat iväg efter något intressant.
Norfolkterriern är inte en ras som man kan få till blind lydnad,
det är helt emot deras självständiga natur. Att ha den lös
fungerar utmärkt och inkallning tränas som med vilken annan ras.
Dock varnas för allt för stor frihet i närheten av trafikerade
vägar. Tanke och handling är ett för en norfolkterrier!
Att köpa valp
Norfolkterriern är inte en ras där man kan få tag på
en valp i samma ögonblick som andan faller på. Efterfrågan
inom landet är stor och ofta kommer det dessutom både norska och
danska valpköpare. Klokt är att i god tid kontakta flera uppfödare
och anmäla sitt intresse. Väntetiden kan stundom vara lång,
men då passar det att citera det gamla kända uttrycket: Den som
väntar på något gott väntar aldrig för länge!.
Rasens utveckling
Norfolkterriern har utvecklats från en liten raggig terrier som inte
väckte så stor uppmärksamhet, till en stundtals ganska "flashig"
utställningshund som placerar sig i de stora sammanhangen. Den från
början enkla trimningen har i händerna på duktiga trimmare
utvecklats till perfektion, på gott och ont. När en norfolkterrier
2005 vann på Crufts blev nog t.o.m. vi rasentusiaster överraskade.
Det är en njutning att se en välpresenterad norfolkterrier trava
runt i utställningsringen med svansen i topp. Numera förvånas
ingen över grupplaceringar eller t.o.m. BIS i rasen, vilket säger
en del om utvecklingen.
Framtiden
Rasen vilar i händerna på ett antal seriösa uppfödare
som vill norfolkens bästa. Några av dem har valt att förvalta
sitt eget avelsmaterial på ett klokt sätt, andra har haft kontakter
och blick för goda individer i utlandet och sett till att de kommit svenska
uppfödare till godo.
Avelsbasen är smal och nytt blod behöver ständigt tillföras.
De förenklade reglerna kring in- och utförsel av hundar gör
att nya avelsindivider kan tas in från såväl USA, Tyskland
som rasens hemland England. Att några hundar också gått
i motsatt riktning är en fjäder i hatten för svenska uppfödare.
Svenska Norfolkterrierklubben
Rasklubben har dryga 300 medlemmar, anordnar en träff/utställningshelg
per år och håller också noggrann koll på hälsoläget
via regelbundet återkommande hälsoenkäter. Norfolkterriern
är en sund och frisk ras vilket förstås alla vill att den
skall fortsätta vara. Resultaten från de senaste fem årens
ögonlysning skall utvärderas i höst men visar inte på
några alarmerande resultat.
Uppfödarna erbjuds varje år en helg där rasens väl och
ve diskuteras och nya tankar inför framtiden diskuteras. Antalet aktiva
uppfödare är inte så stort och det är relativt enkelt
att hålla kontakt sinsemellan. Lokalombud runt om i landet ordnar någon
form av aktivitet under året, det kan vara allt från promenader
till trimkurser.
Norfolkterriern i ett nötskal
Sammanfattningsvis kan sägas att norfolkterriern är en härlig
ras som förenar terrierns tuffa attityd med väl utvecklade sällskapshundstalanger.
Man får aldrig glömma att det finns mycket egen vilja i den lilla
kroppen och att ta den för en dvärghund är förödande.
Tydliga regler, omväxlande liv och mycket gemenskap med familjen - då
kommer "noffen" verkligen till sin rätt!
